Hej Regina! Efter mycket googlande kring kroniskt halsont fick jag upp ett inlägg från din blogg om kronisk halsfluss. Det finns nästan ingenting om det alls på internet och undrar därför om du kortfattat skulle kunna beskriva hur du upplevde det och vilka symptom du hade. Började allt med en halsfluss? Hur var halsontet? Var det ”kan inte äta ont” eller en smärta som var hanterbar men jobbig att gå runt med länge? Hoppas du kan hjälpa mig lite på vägen. Är en sån där person som gärna vill veta allt om alla möjliga sjukdomar jag skulle kunna ha innan jag söker hjälp. Hej! Jag ska försöka hjälpa dig så gott jag kan! Jag har, så långt jag kan minnas, haft halsfluss jämt och ständigt. När jag var liten hade jag halsfluss flera gånger per år och så fort jag kände mig minsta sjuk visste jag att det var halsfluss. Jag vet inte hur många gånger jag gått till läkaren och fått med mig penicillin hem. Att bli topsad i halsen och få äta penicillin är sorgligt nog faktiskt ett av mina starkaste barndomsminnen. Det gick så långt att min mamma kunde känna på min andedräkt att det var på väg och ringde läkaren direkt. När jag blev äldre blev jag också sjuk med jämna mellanrum, men gick inte till läkaren lika ofta och jag tror att det berodde på att jag helt enkelt inte orkade. Från att ha haft tydliga halsfluss-symptom hade jag bara diffusa symptom hela tiden. Jag hade alltså inte jätteont, utan det jobbiga var att jag alltid var så svullen. Mina halsmandlar var alltid svullna oavsett om jag var sjuk eller inte och blev jag minsta lilla sjuk svullnade de upp ännu mer vilket gjorde att jag blev mycket sjukare än vad jag egentligen var. Hela immunförsvaret var ju på högvarv på grund av den ständiga infektionen i halsen. Det gjorde dock inte ont att svälja, det blev bara svårare. En gång när jag var hos läkaren började jag gråta och sa att jag inte kunde ha det så längre. Jag blev skickad till en specialist på öron-näsa-hals och gick dit en dag när jag "inte var sjuk" för att kolla allmäntillståndet i min hals. Jag minns hur han tittade i min hals, sa "oj" och berättade sedan han han var helt säker på att jag hade kronisk halsfluss. Sedan bokades det in en operation för att ta bort mina halsmandlar. Läkare brukar sällan rekommendera att man opererar bort halsmandlarna, men i mitt fall sa läkaren att han var helt säker på att det skulle förbättra min livskvalité. Det har det verkligen gjort! Det är 8 år sedan jag opererade bort dem och jag tror att jag haft ont i halsen EN gång sedan dess och endast varit riktigt förkyld en handfull gånger. Hade halsmandlarna varit kvar hade jag antagligen fortsatt vara sjuk ungefär en gång i månaden. Dessutom blir jag inte lika sjuk när jag väl är sjuk längre. Då kunde en miniförkylning slå ut mig totalt eftersom mitt immunförsvar ständigt var överbelastat. Så att operera bort halsmandlarna är det bästa jag gjort! Jag minns fortfarande känslan när jag vaknade från operationen. Trots att jag var svullen och mörbultad kände jag för första gången att jag kunde andas ordentligt utan de där golfbollarna i halsen. En sån befrielse! Idag är jag frisk från min ”kroniska halsfluss” förutom att mina lymfkörtlar i halsen alltid är lite svullna (jag antar i alla fall att det beror på det), men det är ingenting som besvärar mig och det är inte heller något som jag tycker påverkar min allmänna hälsa. Jag vet inte vad dina besvär är, men om du ofta får halsfluss, ständigt är svullen, har ont i halsen hela tiden, mår konstigt, har en obehagskänsla, eller vad som helst egentligen. Be om att få träffa en specialist! Att få med sig antibiotika hem flera gånger om året är inte hållbart. Gå till botten med vad som besvärar dig. Hoppas det löser sig! Kram! Åtta år gamla sjukhusselfies. Det var på den tiden när det inte fanns frontkamera och man fick försöka pricka sig själv. Haha.
