Fick en fråga: Jag jobbar precis som du hemifrån just nu för tillfället och jag har så svårt för hur jag ska klä mig. Hur gör du?! Du har ju ändå varit hemma sen i våras så du är väl lite mer chill med klädval nu än vid starten? Eller hur gör du? Allt jag kan tänka på just nu är att jag måste köpa x antal olika mjukisset som ändå är snygga och går att jobba i. Men samtidigt är det ju så tråkigt att en hel garderob med fina kläder står oanvänd Åja. Är så bekväm nu att det inte är klokt. Har aldrig något obekvämt på mig. Min standarduniform är tights och hoodie eller collegetröja. Om du inte har mjukisset och tänker att det är något du kommer använda, så absolut – köp. Det är jättemysigt att sitta hemma och jobba i. Jag insåg ganska fort att tights räcker för mig. Jag tycker att det mesta funkar upptill, men skulle aldrig sitta här hemma i jeans. Utökade därför garderoben med några tights. Ja, det är tråkigt med en hel garderob som står oanvänd, men man behöver ju inte sluta använda fina kläder om man inte vill? I alla fall inte upptill, det är ju det som syns i kameran. Haha. En vana som funkar bra för mig är att ha en findag i veckan. En dag i veckan, oftast fredagar, sminkar jag mig och tar på mig något finare. Man behöver såklart inte, men för mig gör det ändå något för humöret att känna mig lite extra piffig ibland. Dessutom tycker jag ju att det är kul med smink och kläder, kanske bara inte varje dag. Men det sagt: fy tusan vad skönt det är att sluta bry sig?? Jag har tidigare varit ganska nojig med kläder och smink. Har inte riktigt reflekterat över det, har tänkt att det är helt normalt att lägga mycket energi på att inte ha samma outfit för ofta, lägga fram kläder, prova olika plagg och fundera, sminka full sminkning varje dag osv osv. Men sen började jag jobba hemifrån och kände bara...fuck it? Jag vill vara bekväm, vem bryr sig helt seriöst och nej jag sminkar mig tydligen inte alls "för min skull" som jag alltid trott. Absolut gör jag det ibland, men att stressa med det varje morgon när jag hellre kan sova lite längre? Haha nä. Det jag älskar mest med det här är att mitt osminkade ansikte inte längre är undantaget. För så har det ju varit, min bild av mig själv, hur jag ser mig själv största delen av tiden, har varit med smink. Så är det inte nu. Jag ser mitt gulliga ansikte hela tiden i spegeln utan smink och har vant mig vid den spegelbilden. Det är så jag ser ut och jag har accepterat det. Och viktigast: det är inte längre undantaget. Jag känner inte mig töntigare, jag känner inte att jag har mindre pondus utan smink. Jag är jag. JAG SER UT SÅHÄR FÖR TUSAN. Obs. Jag måste tillägga. "Utan smink" är inte helt sant om jag ska vara ärlig. Jag har oftast concealer, fyller i ögonbrynen och har något på läpparna. Så jag har verkligen inte kommit "hela vägen" eller vad man ska säga. Menar inte att skryta om att jag är duktig eller något. Men från att vara en person som nojat över kläder och behövt eyelinerstreck och mascara för att känna mig hel och inte "se trött ut" är det väldigt befriande ändå.
