Hon hade gått förbi oss på gatan och stannade plötsligt vid Theas vagn. Det regnade lite och jag hade ställt oss under en markis där jag försökte få klart en sak innan vi kunde gå vidare.”Stackars dig”, sa hon och tittade på Thea. ”Hade du varit född för 20 år sedan hade mamma tittat på dig och inte sin skärm. Då hade du fått hennes fulla uppmärksamhet”.Jag som stod och gjorde de sista ändringarna i min pappas dödsannons i telefonen för att skicka till begravningsbyrån blev helt ställd.Jag tittade upp på tanten och visste inte vad jag skulle svara.”Hoppas du får ett bra liv och din mammas uppmärksamhet någon gång”, sa hon innan hon skyndade vidare.Jag kokade. Ville springa ifatt. Berätta att jag precis innan lagt en timme på att gunga min bebis trött i selen och sen passat på att göra sånt jag måste göra under timmen hon sov i vagnen och att hon precis vaknat och jag precis var klar.Men det tjänar ingenting till.För hon har ju på ett sätt rätt ändå. Jag tittar för mycket på telefonen när jag är med mina barn.Men samtidigt är en telefon inte bara en telefon. Den rymmer så mycket mer än nöje och hjärndöd förströelse.Den är inköpslistan. Banken. Brevlådan. Kalendern. Förskolan. Biljetterna till barnteatern. Väderappen. Presenterna till barnkalasen. Fotbollströjan Henri önskat sig. Meddelandet om en lekdejt. Middagen vi ska äta ikväll. Tandläkartiden.Det vet dock inte mina barn. Eller tanter på gatan.För problemet är att det inte syns. För mina barn är det ingen skillnad på om jag tittar på reels, läser skvaller eller betalar en räkning och bokar om en tandläkartid.De ser bara att mamma tittar på telefonen.Det blev tydligt en dag när Henri frågade om han också fick titta på klipp. Jag blev först förvånad, jag tittade inte på några klipp. Men för honom gjorde det ju ingen skillnad. Han såg bara att jag satt med telefonen.Förr såg barn sina föräldrar göra vuxensaker. De såg sin mamma öppna posten vid köksbordet. Skriva inköpslista. Läsa tidningen. Ringa samtal. Fylla i blanketter. Planera kalaset. De följde med till banken. Till postkontoret. Till mataffären.Idag sker allt det där bakom en skärm.Vi har effektiviserat vuxenlivet så mycket att allt ser likadant ut för den som tittar utifrån.Jag läste en gång att barn har lättare att acceptera att en förälder är upptagen när de kan förstå vad föräldern gör. Att se någon baka, laga mat eller vika tvätt är begripligt. Att se någon titta på en skärm är inte det.Förr såg barn sina föräldrar göra saker. Nu ser de sina föräldrar framför en telefon.Jag har tänkt att tekniken gjort mig mer närvarande. Jag kan fixa allt snabbare och mer effektivt. Men kanske är det precis tvärtom. Kanske har inte tekniken tagit bort sysslorna. Den har bara gömt dem bakom en skärm.
